Systernet

En blogg kan man ha till många saker och just nu väljer jag att använda den för viktiga saker.

I helgen fick jag skjuts hem från en vän av två andra vänner. Det tog mig fyra dagar att förstå vikten av det.

 

För några år sedan, sommaren efter att jag tagit studenten, gick jag till Dagnys, ett uteställe i Falköping, tillsammans med min bästa vän. Vi hade en bra kväll och när det stängde vid två gick han hem och jag stannade av någon anledning kvar för att se om jag hittade någon jag kände. Det gjorde jag, en klasskamrat, vi pratade lite men sedan gick jag hemåt. Eftersom det var på den tiden då det ofta var aktuellt med efterfest hade jag lämnat någon öl i buskarna i Plantis. Jag tänkte ta med mig dem hem på vägen. Eftersom Plantis också just hade stängt var det mycket folk ute på ströget, så jag tänkte att jag var smart när jag gick ett snäpp in, genom parken, när alla andra gick på trottoaren.

 

Sedan låg jag på rygg på marken bland buskarna. Från ingenstans kom en för mig främmande man. Han låg ovanpå mig, knäppte upp sina byxor och försökte knäppa upp mina. Det enda jag minns från de sekunderna är hans hånfulla ansikte och att jag sparkade för mitt liv. Jag är varken stor eller stark, men efter en stund lyckades jag komma därifrån. Jag sprang snabbare än jag någonsin gjort samtidigt som jag knäppte mina byxor. Jag hade panik och var oerhört chockad och sprang inte längre än till biografen, eftersom den var upplyst och det kändes tryggt. Där satte jag mig och ringde. Först 90 000. Sedan 911. Sedan 112. Jag grät och skrek att jag blivit våldtagen. Personen svarade att det fanns en polisbil i Floby som var på väg. Jag väntade och väntade och grät och förbannade dem för att de var i Floby och inte vid bion. När de väl kom skrek jag på dem. Jag vrålade elaka saker utan att mena det. Jag fick sitta i baksätet med en kvinnlig polis som ställde frågor. Det enda jag minns är att jag var hysterisk och att hon vid ett tillfälle frågade varför jag först sa att jag blev våldtagen när jag så småningom fick ur mig att det inte gick hela vägen.

Jag fick åka till KSS i Skövde och träffa två sköterskor. Jag minns att den ena hade alldeles för mycket ögonskugga. Jag fick lämna alla mina kläder i bruna papperspåsar, eftersom de kunde ha spår av mannens DNA. Mitt livs första gynekolog-undersökning fick jag göra runt fyratiden en lördagmorgon, ledsen och rädd. Eftersom jag inte hade någon uppfattning om exakt vad som hann hända under överfallet tog de prov för att se att jag inte fått några könssjukdomar. De skrapade mina naglar för att eventuellt hitta DNA-spår om jag hade kommit åt att riva honom.

 

När klockan närmade sig fem körde poliserna hem mig. Eftersom de inte hade min storlek på sjukhuset fick jag åka i en vit sjukhusskjorta i storlek XL, och lika stora byxor.

 

Dagen efter orkade jag inte mycket. Jag duschade länge, såg rivmärken på halsen i spegeln och låg mest på sängen och undrade hur jag skulle fixa det här. En månad senare skulle jag resa utomlands för att jobba som au-pair, det kändes skönt för jag ville bara bort. Efter några dagar blev jag kallad till förhör.

Sedan åkte jag till Irland. De två första veckorna hos den nya familjen fruktansvärda och händelsen i Plantis gjorde inte tillvaron bättre. Några månader senare var jag tvungen att göra mig av med det jobbiga som följde mig hela tiden. Så jag skrev ner allt som hänt och vad jag kände. Jag klandrade inte mig själv för något. Det kändes bättre.

 

Efter några månader fick jag ett brev från polisen där det stod att de lagt ner utrednignen eftersom det fanns för få bevis. Ytterligare några månader senare ringde en polis när jag satt på jobbet i Hedemora. Labbet var klara med mina kläder. Jag förstod inte vad hon menade när hon frågade om jag ville ha tillbaka kläderna. Vad skulle jag göra med byxorna med gräsfläckar, och trosorna? Skulle jag tvätta dom och använda i morgon? Jag blev upprörd med kunde släppa der snart.

 

Efter det har det gått bra. Jag tänker på det ibland, det är så klart inte trevligt, men jag kan hantera det.

 

I lördags var jag hos en vän inte långt från vårat hus. När de skulle vidare tänkte jag gå hem. Två andra vänner som hade bil frågade om jag ville ha skjuts. Jag sa nej tack, det är ju ändå inte så långt och det är skönt med en promenad. "Det är klart vi kör hem dig!" Ja, okej då.

Idag kom jag på hur dumt jag var som tänkte gå. Även fast det inte var så långt.

 

När man pratar om våldtäkter och våldtäktsförsök hör man ofta att de där överfallen i mörka parker är väldigt sällsynta, men de händer. Till och med i Falköping.

 

Så kära vänner, följ era kamrater hem. Kör dem hem. Även om det är kallt och jävligt.

Det händer.

 

(Tack Nenne och Mårten för skjutsen.)