Gråa novemberdagar

Vanligtvis tycker jag väldigt mycket om mitt jobb. Att stå vid "mitt" skrivbord, med ustikt över Hedemoras centrum som det snöar på och vara nöjd över att vara inomhus i värmen, fila på någon sida (allra helst ett uppslag, de tycker jag mest om) och lyssna på britternas festliga dialekter på Q-radio. Plötsligt går Gunnar förbi och ropar "PEDRO!", ibland kommer Berit in och undrar hur långt hon egentligen kan skriva och oftast skrämmer PG livet ur mig när han plötsligt, ljudlöst, har smygit sig halvvägs in på kontoret och har en ny genialisk plan för morgondagens tidning.

Men när det är torsdag kvart över elva, magen börjar räkna ner till lunchen och Berndt från Säter ringer för första gången den här dagen och inleder samtalet med:
   - Du. Är det någon som sagt till dig hur bra du är på det du gör?

Då känns det lite bättre än bra.
   Det här är mitt första riktiga jobb (även fast det är ett vikariat...) och sånna saker gör ju så himla mycket. Jag gick och kände mig nöjd hela dagen tack vare det.

Berndt är förresten en klippa annars också.
    Jag minns när jag hälsade på honom första gången, någon dag i kanske våras när jag fick hoppa in tillfälligt på Södran. Vi satt inne hos PG och pratade örter, grönsaksland och lite jobb.
    Han var sådär barnsligt nöjd med sitt jobb som reporter.
    - Tänk vilken tur jag har, som får jobba med det här varje dag. Alla människor jag får träffa, fantastiskt!
    Jag frågade hur gammal han var och konstaterade att det inte var så fasligt långt kvar till pensionen, och undrade om det inte skulle bli lite skönt ändå, att vara ledig på heltid, och det skulle det ju så klart också. Det fanns ju så mycket annat han ville göra förutom att vara journalist. Men några år kvar var det i alla fall.
    Så frågade han hur gammal jag var och jag svarade sanningsenligt 20, varpå Berndt kastade huvudet bakåt där han satt på stolen med armarna korsade över magen. Tokskrattade gjorde han.
    En liten liten stund kände jag mig så där liten som jag ibland tror att jag är, eftersom jag i nästan alla sammanhang verkar vara yngst.
    Men strax förstod jag att det inte var det han skrattade åt, min lilla erfarenhet av livet jämfört med hans.

- Fy fan vad härligt Veronica! Du har så himla mycket framför dig!

Också då blev jag väldigt glad. En människa jag endast hade pratat med ett fåtal gånger på telefon innan, som satt där och var glad över allt jag hade kvar att uppleva av livet.
    Det är ganska stort, tycker jag.

Efter lite drygt tre månaders heltid på Södran har jag vant mig vid Berndts dagliga samtal. Jag vet att förr eller senare kommer det, kanske både en och två och tre gånger. På en kvart.

Vårat sista telefonsamtal i går slutade med ett konstaterande. Att vi var jäkligt bra båda två.
Och sedan:
- Om jag hade varit trettio år yngre Veronica...


(Och så lite Bon Iver helt enkelt för att han sjunger så fint att jag blir alldeles mysig.)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0