Systernet

Någonstans runt fem på lördagseftermiddagen trodde vi det. Men the seabreeze var liksom inte den där friska, härliga seabreezen som vi väntat. Den var rå. Förvisso frisk också, men stundvis så stark att man fick hålla i glasögonen. Och det gick inte direkt att stå vid stranden utan att stå stadigt med benen och luta sig framåt för att inte flyga iväg med vinden.



Men oj, så trevligt det var! I lördags åkte vi alltså, jag, Åsa, Roisin, Niall, Paddy, Myles och Eve till familjen Lawler's nybyggda "holidayhouse" i västkustbyn Lahinch.
En mycket trevlig liten by med många surfaffärer och en liten, liten huvudgata med ett Centra, två kinarestauranger, en bokaffär, en klädesaffär och resten pubar.
På lördagskvällen gick Niall och Roisin ut så jag och Åsa blev kvar i huset med barnen och lite middag, en lugn kväll alltså. På söndagen däremot bar det ut på äventyr.
Efter söndagsfrukosten (den är alltid lite finare än de andra: bacon, korv, ägg och toast) knöt vi halsdukarna hårt och gav oss ut på äventyr.
Eftersom det var ganska mörkt när vi kom fram kvällen innan hade vi egentligen inte uppfattat så mycket av vattnet, mer än att det fanns där någonstans.
Ganska snart hörde vi dock vart det var någonstans. Havsvågorna, och vindarna också för den delen, håller sannerligen inte käft. Så vi gick dit. Stod farligt på gräset vid ett stup rakt ner på klipporna, tog lite hårdrockskort och kände på vinden.





Traskade vidare ner mot samhället och stranden, där vi hittade The Aquarium, vilket var ett helt annat äventyr. De hade inte bara en död blåsfisk utan även en kräftodling för allmän beskådan, som inte var så trevlig alls, en muräna, enorma krabbor, ett gäng plattfiskar och så vidare.
Vad som fångade mitt intresse mest var dock de här: punkfisken, en jätteliten bläckfiskliknande grej som inte simmade runt som de andra utan tryckte sig lite mot akvarieväggen. Och den andra... eh.. "fisken"...



Vidare bort mot vad vi trodde var en flock farliga attack-belgian blue-kossor blev vinden allt hårdare och vi beslöt efter ett tag att det var bäst att vända tillbaks för en bit kaffe.
Senare på eftermiddagen gick vi dock ner igen för att käka middag. Det började så småning om bli mörkt och termometern visade 9 grader utomhus. Vattnet såg isande kallt och inte på något sätt inbjudande ut, men det verkade inte spela någon roll alls. För snart upptäckte vi att inte mindre än 19 galningar hade begett sig ut för att surfa. Förundrade betraktade vi dem i säkert en kvart innan vi kom fram till att de var kassa, allihop, och att det var för blåsigt för att stå kvar.



Men hur som helst var det fantastiskt fint där borta. Jag kan bara tänka mig hur det kommer se ut när det är vår, lite varamare och ljusare och när stadsborna börjar dra sig dit.
Huset var ju tjusigt också, men ganska opersonligt eftersom det var exakt likadant som de 50 andra i det området.
Fast jag kan ju inte direkt klaga, jag har ett eget rum med en underbar och stor säng.

Och så insisterar Roisin på att jag ska lära mig surfa där innan jag lämnar landet.
Yeah!

Som slutkläm blir det en bild på mitt kommande hem; Stugan i backen.
Åsa står framför och är lycklig. Bra ska det bli!