Systernet

Jag måste säga att det här har varit den bästa helgen på väldigt länge. Antagligen beror det mycket på att jag fick ledigt på lördag och söndag istället för söndag och måndag som det brukar vara. I vanliga går jag och Åsa ut på fredagen, hon stannar hemma med mig och barnen på lördagen, eftersom jag jobbar då, och sedan slöfikar vi på söndagen i brist på annat, jag slöfikar själv och strosar runt på måndagen.

Men o nej, den här helgen var ett riktigt äventyr. Det hela startade på fredagskvällen. Vid åtta mötte jag Åsa inne på Dunnes Stores i stan och vi gick till Riddler's för en första pint. I någon timma satt vi och berättade om vår vecka och allt som stört oss. Jag undrar vad de resterande gästerna på puben trodde om oss två små tjejer som satt och svor, gestikulerade och var arga på ett märkligt språk. Men det var bra, det är alltid skönt att få dela lite hat.
Vidare sen till Bar 3, bästa stället i Limerick, där vi lyssnade på en väldigt trevlig singer/songwriter och drack rosa drycker. Sedan tog vi steget ut i regnet och testade en ny bar - Nestors. Jag har alltid skrämts av säkerhetsvakterna som står utanför så det har aldrig blivit att vi gått dit tidigare, men det var sannerligen ett bra drag. Trevlig stämning, lagom musik och billiga pints (3 €!). Dock blev det lite obekvämt när vi upptäckte att två män som satt vid baren gjorde föga annat än att spana på oss och utbyta kommentarer åt vårt håll.
Men jag räddade situationen, gjorde det enda rätta - tog fram Åsas ring som honm glömde i mitt badrum förra helgen, gick ner på knä och friade. Min nya fästmö spelade med alldeles utmärkt och de som inte gick på hennes lycka måste vara kassa. Några minuter senare var barsnubbarna i alla fall borta. Seger.
Runt 12 återvände vi till Bar 3 för mer rosa dricka, dansande och åt sedan en bit mat innan vi kom hem vid halv fyra...

Lördagen spenderades mest framför tvn. Vi sov till elva, lagade en enorm klassisk irländsk frukost och tittade sedan på snygga 80- och 90tals musikvideor tills klockan blev kväll och vi gav oss av till staden igen. Ikväll skulle nämligen en av våra polska bögvänner dansa på Bar 3, och har man en gång sett Kamil dansa så vill man göra det igen. Herregud, det är obegripligt hur man kan röra sig så omänskligt så snabbt och energiskt, men bra är det!
Dock kom vi in lite för tidigt för att festen skulle ha kommit igång så vi började lite lugnt på The Old Quarter tills klockan blev lite senare. Tillbaks till Nestors igen för några pints OCH en liquid cocain, enbart för namnets skull. Framåt tio begav vi oss till Bar 3 för då var det sagt att Kamil skulle vara igång och det var han verkligen. Efter några timmars dansande, socialiserande tog vi en taxi hem och välte, något tidgare den här kvällen.

Sedan var det plötsligt söndagsmorgon klockan nio och min mobil började ringa. Jag hade haft förstånd nog att kvällen innan ställa väckarklockan så att vi kunde komma upp i tid för att gå in till stan och möta vår vän Sofie som skulle komma över från Kilkenny för dagen. Och upp kom vi, men ganska snart slog det oss att det inte fanns en chans i världen att vi skulle hinna in till stan tills Sofie var där, eftersom det tar minst 1½ timma att gå in, och vår vän var närmare Limerick än så. Hur som helst skippade vi frukosten och knatade iväg. När vi kommit till Barrys Shop hade vi dock tröttnat och gjorde således våra livs första försök att lifta på riktigt. Den första bilen som åkte förbi vinkade glatt, men körde vidare. Den andra stannade och körde oss gärna in till staden, så där var vi, redan innan Sofie ringt och sagt att hon parkerat. Ytterligare en seger.

Vi hittade på vår vän och beslöt oss ganska snart för att ta oss direkt ut till Bunratty för att vara turister. Då upptäckte vi ett litet hinder. Bilnycklarna låg redan i bilen och inte i fickan. Vi var utelåsta. På en söndag går det inte att få tag på en låssmed, och Sofies chef var inte alltför sugen på att åka hela vägen till Limerick med extranyckeln. Det såg ganska hopplöst ut ett tag så till slut gick vi till polisstationen med vår sista gnista av hopp. Och där, där stod vår räddare. I stövlar, Hellyhansen-fleece, keps och skäggstubb. Poliskvinnan tyckte först att vi kunde vänta tills i morgon när låssmederna öppnade igen, men snubben började fråga om bilmodell och vart den stod. Jag kan ju säga att jag inte kände så mycket förtroende för honom, eftersom han inte hade uniform och lät som att han kunde bryta sig in i bilar där han stod och smuttade på sin cola och sa "Does it have round or square bottons? Hm... Okay..."
Men tio minuter senare hade han med hjälp av en skruvmejlsel lyckats få en så stor glugg in vid förardörren att han kunde pilla ner sitt låsknappsuppryckarverktyg och komma in i bilen. Jävlar i mig, spänningen när han var nära nära att lyckas och lyckan över att inte längre vara utelåsta. Obeskrivligt, och ännu en seger!

Så vi gasade ut ur stan på väg N18 mot Shannon och snart var vi framme vid Bunratty. Jag hade egentligen inte så mycket förväntingar på stället eftersom jag inte visste så mycket mer än att det var ett slott och en restaurang med god mat. Och det sved på mitt bankkonto när inträdet var 13 € efter två dagars utgång den här helgen, men herre min gud, det var värt vartenda cent.
Vi spenderade en bra stund i det fantastiska slottet, det kändes som att det var ganska mycket huvudattraktion, men det visade sig finnas en hel park med gamla hus, gator, kyrkor och trädgårdar. Allt som allt var vi nog där 4-5 timmar.
Jag vet inte riktigt hur mycket jag ska säga, eller om jag ska säga något alls, för det ska såklart upplevas på riktigt. Det underbara slottet som en gång köptes för 1000 pund och sedan renoverades i många år, med stora festsalar, smala trappor, fängelsehålor och utkiksplatser. När vi stod högst upp på taket och tittade ut över landskapet kunde vi helt enkelt inte låta bli att fejka ett trumpetljud, sikta med luftpilbågarna mot den anfallande truppen som kom från söder. Man kunde höra hur hästhovarna slog mot marken och de klingande svärden som skulle skvätta blod på den stora porten, om fienden lyckades ta sig över vallgraven såklart.
Och vidare sen till det lilla samhället som fanns bevarat. Det var en gammal pantbank, en liten liten skola, världens minsta pub och en liten kyrka. Helt underbart. Flera gånger svor jag över att det är 2000-tal nu och att jag var född alldeles för sent. Tänk att glida omrking där på kullerstenen, gå till postkontoret och hämta ett paket, gå tillbaks hem till stugan och tända elden, baka bröd och klättra upp på loftet för att sova.
Men man kan inte få allt.

Slutligen åkte vi tillbaks in till Limerick för lite kaffe och scones och sedan släppte Sofie av mig hemma i huset. Nu sitter jag här och kämpar för fullt med att få upp bilderna till bloggen. Det går lika dåligt som vanligt, men jag ger inte upp.

Ja, kära vänner. Om 19 dagar slutar jag. Jag har kommit fram till att jag inte tänker utvärdera mitt irlands-äventyr på något sätt, för jag vet inte hur det skulle gå till. Jag har lärt mig engelska, städat och pubat i ett halvår, det finns inte så mycket att säga om det egentligen.

19 dagar...sedan en helg med vänner i Kilkenny, 5 dagars Irland runt med mamma och sedan Västra Götaland igen. Det känns bättre och bättre ju närmare det kommer.

Inatt ska jag drömma om riddare och gästabud